Rise of the Tomb Raider

Äventyr.
Som människor dras vi till det som för oss bort ifrån vardagen och in till det extrema, det oberäkneliga och nervkittlande. Vi söker en resa, ett uppdrag och ett heroiskt driv. Vår fantasi vill utmana och ifrågasätta vad som är mänskligt möjligt. Barriärerna ska sakta rasera och eld får nu blandas med översvämning. Detta är Rise of the Tomb Raider.

Gömt äventyr.

Personlig och livsavgörande resa

Direkt efter startmenyn lovar Lara Croft inget mindre. Men hon tar aldrig vår hand. Redan ifrån första scenen hänger vi på en kvinna vars mål är satt i sten. Hennes hinder är berg, bokstavliga och metaforiska, och vi kastas omedelbart in till klippkantens vägg där vi instrueras att hålla oss kvar om vi vill överleva. Ingen startsträcka, ingen vila. På så sätt sätts spelets ton snabbt. Croft är ute efter svar, mer så än guld och diamanter. Resan vi nyss påbörjat är personlig och livsavgörande och det finns ingen tid att slösa.

Detta klockrena tempo fångade mig direkt. Inom den första timmen har vi redan blivit presenterade till tre väldigt polerade klimat och dynamiska områden runt om i världen. Vyerna och grafiken tillsammans med förbättrad styrning där Lara Croft känns mer som människa och mindre som en klätter-robot håller kvar en. Det blir aldrig övermänskligt och överdrivet, men man förlorar ändå aldrig elementet av Crofts fysiska briljans.

Odödlighet är visst en grej nu mera Lara… Vi har slutat ifrågasätta saker!

Action och story

Även fast explosioner och fart är det som fångar ögat, så är inte enbart det som håller kvar hjärtat vid skärmen. Rise of the Tomb Raider hittar här balansen mellan action och story. Som tidigare nämnt finns det djupt personligt intresse i detta äventyr för Lara Croft. Hon är driven på ett nästintill ängsligt och vårdslöst vis i jakt på svar angående hennes fars tidigare äventyr och hans öde.

Från mitt personliga perspektiv var det som en svalkande vind en varm sommardag att se en kvinna i huvudrollen. En kvinna som inte måste läggas upp som felfri eller kall för att spela tuff och kapabel. Hennes egna personliga bakgrund fylls vackert i mellan det större äventyret om sökandet efter The Divine Source och frågan om odödlighet. En bra symbios mellan den inre och yttre resan, kort sagt, där det finns god plats för Lara att uppleva både ilska och desperation. Blandat med obotlig nyfikenhet på nästa ledtråd.

Det är inte bara Lara som skiner som karaktär. Spelet presenterar välformade karaktärer genom resans gång som tillför otroligt till storyn och allvaret i hennes uppdrag. Inte bara de som allierar sig vid Laras sida går att relatera till, och även fast fienderna i spelet är underförstått ‘’onda’’ så delar de Laras passion för att se sin sida segra. I tro på att de gör rätt.

En spontan sprint-tur i den Sibiriska kylan. Det är otroligt viktigt att sitta längst fram så man kan se allt först, före alla andra! Gamer tip #1!

Fart och fläkt

Ett spel som erbjuder fart och fläkt blandat med tunga dialoger kräver till sist ett sista element. Side-quest. Mellan allt allvar finns det fullt med utrymme att själv utforska Tombs, lösa pussel och samla på delar till nya vapen. Mellan att bli skjuten på och inlåst var min hobby att plocka bär, till exempel! Det enda minus jag kan hitta i detta fullspäckade och välgjorde 20 års firande är att svårighetsgraden måste skruvas upp för att få ut den sanna intensiteten av striderna som uppkommer under spelet. Bara då får man fullt ut tänka igenom användningen av sina vapen och spelplanen.

Main story står klart, men än finns det säkert en björn att följa efter in i en mörk grotta. Jag släpper inte detta spelet på ett tag. Välkommen tillbaka Lara Croft, och grattis på födelsedagen.

Tillbaka till recensioner

Tina Sörensen