Ni No Kuni 2: Revenant Kingdom

Sitter som klistrad vid skärmen, ny anime på ingående. Denna verkade extra spännande. Jag har inte hittat en bra animeserie på 8 år, har dock inte aktivt letat. Spelet landar i knäet på mig och den är interaktiv, kan de vara något? Jag har längtat efter spelet, men aldrig trott jag skulle få spela det. Har missat åtskilliga chanser att få spela demo och liknande. Nu sitter jag här med kontroll i näven och det står Level-5 på skärmen. Kort därefter dyker det upp en färggrann bild där det står Ni No Kuni 2 på!

Berättelsen

Bland drakar och magi, kungariken och monster, har jag nu letat mig runt efter mitt eget kungarike! Spelet handlar om att man tar sig an rollen som Evan Pettiwhisker Tildrum, en liten grabb med blont hår och kattöron. Han skulle precis bli kung innan en kupp utspelade sig som handlade om att ta död på just arvingen. Så att mössen kan ta över hela kungariket. Nuvarande kungen har de förgiftat sakta för att minska misstankar. Hela slottspersonalen är ute på ärenden inför ceremonin för att kröna arvingen som kung.

Inte ont anande i en annan värld så flyger en missil mot en stad där en president vid namn Roland precis anländer. Märkligt nog så teleporteras han från ruinerna av sin stad för att komma till undsättning för Evan. Roland, som är mindre naiv, förstår snabbt att det rör sig om en kupp mot kungahuset och arvingen. Han beslutar sig då för att rymma med Evan för att senare att bli hans rådgivare och trogne följeslagare. På resan stöter man på allt från luftpirater, drakar, monster, andar, troll, golems, hundar m.m.

Parallellt universum?

För er som undrar utspelar sig spelet antingen ett par 100 år in i framtiden eller som skaparen säger: – Det kan till och med röra sig om ett parallellt universum. Man kan känna atmosfären från det tidigare spelet och tecken från Ni No Kuni 1 finns att hitta överallt.

Studio Ghibli medverkar inte i detta spel, förutom att Level-5 fått ledsaga av dem från förra spelet i serien och att de har vissa anställda som varit anställda hos Studio Ghibli tidigare.

Grafiken

Än en gång är grafiken “cel-shadad” d.v.s. den ser ritad ut. Fast nu har de använt sig mer av digital grafik med polygoner istället för att rita allt för hand. För att jobba mer på skuggor och digitala ljuskällor istället för att rita dem som de gjorde i Ni No Kuni 1. De har kämpat ganska väl med att dölja polygonerna och döljer då mycket av 3d känslan. Påstår inte att 3d känslan inte finns, bara att spelet ser tecknat ut och dessutom väldigt fint tecknat. Sätt igång valfri animefilm från Studio Ghibli och känslan ni får av bilden där, har ni till stor del i spelet. Men det känns såklart extra starkt i mellansekvenserna, både i spel och de som är gjorda utanför grafikmotorn. Jag har kommit på mig själv flera gånger med att önsketänkandes vela se en mellansekvens till.

Ni No Kuni 2 flyter på jättebra och detta trots sin fina grafik och väldigt härliga fysikmotor. Fysikmotorn gör mer än man anar, den gör att kragar, kappor, kjolar, flaggor, fjädrar och mantlar rör sig i vinden. Även när karaktärer och monster är i rörelse så ser det väldigt bra ut.

Jag kan störa mig på att klädesplagg som mantlar, skor och kroppsskydd inte syns på karaktärerna när man väljer dem från sina inventarier. Stör mig också lite på att många vapen ser identiska ut även om de har olika trollformler på sig eller är av olika typer.

Grafikstilar

Det finns två olika grafikstilar, en där man springer runt på kartan som sedan visar sig vara likadan när man bygger sitt kungarike. Och en annan när man är i städer, grottor eller andra mindre platser. Den grafikstil som man har i slott, på kartan och när man krigar mot andra arméer är väldigt gullig och lik den i World of Final Fantasy. Speciellt där karaktärerna har stora huvuden med små kroppar. Spelet är en fröjd att titta på om man uttrycker de fint och det är alltid spännande att upptäcka nya platser och monster. Är det något spelet bjuder på, så är det just dessa två!

Kontroll

Kontrollen är lite speciell då stridssystemet i sig är lite klurigt. Du kan max ha tre stycken aktiva kämpar i laget och dessa kan du byta mellan när som helst. Det kan vara av vikt beroende på svårighetsgraden i striden. Slåss du mot ett eldmonster kanske du ska välja en karaktär som har en vattenattack eller ett vattensvärd. Just för att göra mera skada än vad AI:n kan lyckas med. När det kommer till striderna så kan du göra en lätt och en hård attack och du kan sätta ihop olika kombinationer. Sedan har varje karaktär minst tre närstridsvapen och ett distansvapen som man aktivt kan byta mellan i strid. Men man kan också välja att spelet ska göra de automatiskt eller semiautomatiskt.

Varje karaktär har också upp till fyra olika specialattacker som man kan göra när man gjort tillräckligt med skada med de vanliga attackerna. De kostar olika mycket att göra och har du då också lyckats att fylla ditt aktiva närstridsvapen till 100% genom att använda det så blir specialattacken ännu grövre och gör mer skada. Mycket att hålla reda på och mycket att byta emellan, vilket gör kontrollen aningen svår och märkvärdig då situationen i sig redan är svår och invecklad.

Kontrollen i menyer är också lite bakvänd då touchpaden tar upp menyn och startknappen öppnar upp kartan, när det oftast är tvärtom i andra spel. Trycker man sedan på startknappen igen så gör det inte så att man går ur kartläget, utan öppnar ett läge där man kan välja portal på kartan. Det leder bara till flera misstryckningar.

Striderna

Sen att samma spel har ett läge där man bygger upp ett kungarike och ett där man slåss på stora slagfält med sina små, gulliga arméer med stora huvuden gör bara kontrollen mer invecklad då man måste byta kontrollschema i huvudet titt som tätt. Detta påverkar synen man har på kontrollen i spelet, är det en vän eller en fiende? Problemet går att lösa ganska lätt, då man kan välja att mest spela en av karaktärerna i strid, låta ”micromanagement-behovet” vara och att inte stressa för mycket. Kan du inte släppa detta behov, så kan spelet vara väldigt tufft och stressande för dig. Spelet vänjer in dig i systemet genom att först bara låta dig spela som Roland och senare även kontrollera Evan och sedan ytterligare en karaktär. Där finns en chans att just du klarar av det.

Striderna ser mer kaotiska ut än vad de är. Du spelar alltid bara som en karaktär åt gången, även om det ser ut som du kontrollerar hela gruppen. Sen har vi arméstriderna, som liknas vid en slags sten, sax, påse lek med att skifta mellan sina olika armétyper roterandes kring den lilla antagonisten. Då svärd är mer effektivt mot hammare än spjut. Alla typerna har sin svaghet och styrka och man måste anpassa och rotera allt eftersom och även här finns det specialattacker att hålla reda på.

Kontrollen är lite enklare på ett sätt, men blir svår när hjärnan måste tänka ut hur den ska vrida på dina arméer för att det ska bli rätt och när det passar sig att använda specialattackerna.

Spelbarheten

Vi har redan varit inne och pratat lite om spelbarheten. Grafikmotorn som klarar sig fint med ett jämt flow och en kontroll som ibland gör det lite svårare än nödvändigt. Det finns mycket annat att rikta fokus på istället som att göra sidouppdrag. Man kan upptäcka nya platser, bygga sitt kungarike, anställa folk i kungariket och samla folk, mysterier, gåtor och samla på higgledies. Higgledies är små elementmonster som kämpar vid din sida i strid. Finns i olika färger och alla har olika specialförmågor och egenskaper. Man kan blanda fram dem i en superren gryta eller hitta stenstatyer på speciella ställen. Man måste då mata statyetten med rätt sak efter ett vagt beskrivande för att monstret ska ta sig ut. Dessa hjälper dig i strid och slåss mot dina fiender, helar dig och annat spännande. Du kan mata dina higgledies för levla-up dem, olika färger gillar olika saker och de får extra bonus av att äta rätt sak.

Spelet har många moment, lite som att jonglera. Det blir inte många lugna stunder, det finns alltid något att längta efter eller att göra. Det viktigaste här är att man känner sig manad att göra sakerna och att storyn driver en framåt. Man vill veta om han lyckas bygga sitt rike och se vilka konstiga typer han stöter på. Man vill ha reda på om han får revansch på sin fars mördare och vad nästa drag ska bli.

Ljud

Med musik ifrån en kompositör som varit anställd på Studio Ghibli så kan det inte bli annat än magiskt och atmosfäriskt. Engelska dubbningen är bra och rösterna är ganska spännande även om många verkar vara irländare/britter och dialekterna är överdrivna. Ljudet känns aldrig ur plats eller opassande. Ljudet snarare bidrar till att suga in en i spelet och bli uppslukad av inlevelse. Första spelet hade mycket liknande röster och dialekter, så har du nyss spelet färdigt Ni No Kuni 1 kanske du måste vila öronen innan du tar dig an detta.

Att bli kung eller inte?

Det finns små hinder och saker som gör spelet lider lite på ett eller annat sätt. Men dessa är just små och inget som gör att spelet blir dåligt eller gör en tokig. Man stör sig lite emellanåt, sen är det dags för nya monster och uppdrag.

Du vet redan att jag starkt rekommendera dig att du tar på dig manteln och blir kung! Det finns åtskilliga timmar att slösa i denna underbara värld, så mycket att göra och så lite tid på en dag. Lev dig in i ännu ett mästerverk och låt dig uppslukas, du kommer inte bli besviken. Du kommer att längta efter nästa spelstund, längta efter nästa monster, mellansekvens eller storytwist. Se till att bli kung du med!

Se trailer till Ni No Kuni 2: Revenant Kingdom här

Recensent, Halmstad Playstation 

Tillbaka till recensionerna